PM
Mikael Tapio LAU 395
I kursplanen för ämnet Bild (LGR11) står det under rubriken syfte att:
”I undervisningen ska eleverna ges möjligheter att utveckla kunskaper om hur man framställer och presenterar egna bilder med olika metoder, material och uttrycksformer. Undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar sin kreativitet och sitt intresse för att skapa. Den ska också uppmuntra eleverna att ta egna initiativ och att arbeta på ett undersökande och problemlösande sätt”.
Min erfarenhet från bildundervisning i årskurs 7-9 är att de material eleverna får möjlighet att utveckla är enklare teckningsmaterial, akvarellfärg, akrylfärg. Vilka material använder eleverna om en uppgift är helt fri? Vilka material är viktigast för eleven att lära sig? Kursplanen för bild nämner även att eleverna ska utveckla sin förmåga att ”skapa bilder med digitala och hantverksmässiga tekniker och verktyg samt med olika material.” (LGR11) Jag tolkar att de hantverksmässiga teknikerna är upp till läraren att bestämma vad som eleverna ska få använda sig av.
Jag har funderat på vad egentligen eleverna lär sig i bildundervisningen. Jag tror att den stora kunskapen finns att hitta i elevernas olikheter och spridda intressen samt bakgrund, men eleverna vet inte om det själva. Olga Dysthe nämner i boken Dialog, samapel och lärande där hon nämner flera viktiga aspekter på den sociokulturella synen på lärande. Hon skriver bl.a att lärandet är distribuerat och att lärande huvudsakligen är socialt vilket jag anser vara av stor vikt när det gäller lärande. (Dysthe, O, s. 41-42) Hur mycket arbetar elever i grupp i dagens bildundervisning? Vad krävs för att eleverna skall nå till en fungerande grupp?
Lgr11 tar även upp vikten av att ”…eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap”. I det entreprenöriella lärandet tas vikten av att kommunicera samt samarbete upp.
Jag har inga frågeställningar eller syften ännu men jag vet att jag vill stödja mig av det sociokulturella perspektivet på lärande och lyfta fram detta. På nästa sida har jag skissat över de idéer jag än så länge har.
Denna tids gestaltande har verkligen varit en lärorik period för mig. Jag har utmanat mig själv och undersökt olika möjligheter att arbeta med bilder. Det är alltid lika spännande att arbeta under en längre tid med en gestaltning då slutresultatet oftast blir en överraskning för en själv.
I början av processen ville jag undersöka vad som hände med en bild om den kopierades i en kopieringsmaskin 50 gånger, jag kopierade den nya kopian hela tiden. Vad finns kvar av ursprungsbilden? Har något tillförts?
Efter ett flertal kopiatorhaverier provade jag att pixilera en bild i ett bildredigeringsprogram. Detta låg nära till hands med mina kopierade kopior då kvalitén på min bild försämrades(förbättrades?) ju mer jag ökade pixileringsreglaget.
Jag blev fascinerad av enkelheten i min nya pixilerade bild. De kvadratiska formernas färgton och placering föreställde knappt något på nära håll, först när jag backade ett par meter smälte formerna ihop till något igenkännbart. Om kvadraterna bytte plats med varandra skulle en andra bilder kunna uppstå och läsas in, ett klosspussel med oändliga kombinationer.
Jag valde att spinna vidare på pixileringsidén och tänkte nästan direkt på Post-it lappar då dess form är kvadratisk och enkel att fästa. Efter ca: 352 Post-it lappar hade min bild lagts ut på golvet i HDK:s skulptursal. På nära håll såg det ut som kladdiga skisser men en våning upp fick mina lappar liv, min bild gick att urskiljas en aning.
Efter detta visste jag inte riktigt hur jag skulle gå vidare i min gestaltning. Under ett handledningstillfälle fick jag rådet att bestämma mig för en metod att förändra min bild. Detta för att undvika att spreta iväg för mycket som jag ibland har förmåga att göra.
Min metod blev att:
1. Utgå från en egentillverkad bild(självporträtt) och kopiera denna i kopieringsmaskin 50 ggr (kopiera den nya kopian).
2. Lägg in den ”nya” bilden i ett redigeringsprogram. Pixilera den efter en innan bestämd nivå.
3. Använd den pixilerade bilden och gör en skulptur av hönsnät utifrån bilden. Täck sedan hela skulpturen med paper maische.
4. Måla sedan med trälim och gips för att sedan täcka hela skulpturen med vit grundfärg.
5. Belys sedan skulpturen för att leka med ljus och skuggpartier.
Som jag tidigare har skrivit i bloggen var jag lite otydlig i min metod angående punkt 3. Hur
Skulle jag forma de mörka partierna? Skulle det vara hårda former eller mjuka? Resultatet blev
att jag tittade lite snabbt på den pixilerade bilden för att sedan bara köra på. Jag tänkte att det
ordnar sig! När skulpturen sedan stod färdig täckt med vit grundfärg körde jag fast, jag visste
inte hur jag skulle fortsätta.
Efter ytterligare en handledning togs frågan upp hur det skulle det se ut med lite färg på.
Skulpturen var vit, och mina försök att belysa den blev ej vad jag hade tänkt mig. När ordet färg
kom upp blev jag genast ivrig att sätta igång med arbetet igen. Någon dag efter handledningen
var hela skulpturen täckt av färg vilket var en befrielse för mig. Det händer något inom mig när
jag får tillgång till färger och en pensel i handen, tiden bara flyger iväg och jag faller in i djup
koncentration.
Varför gjorde jag denna gestaltning?
Jag ville undersöka hur en bild kan förändras, hur man kan gå tillväga med olika metoder och
tekniker. Jag valde att nästan enbart att använda mig av obekanta tekniker vilket blev en
utmaning, en undersökning av mina upplevelser och reaktioner. Hur upplever elever nya
uppgifter och tekniker de tidigare inte är bekanta med? Min process har fått mig införstådd i
hur elever kan känna osäkerhet inför nya uppgifter, rädslan att göra bort sig. Jag tror att min
gestaltning kan hjälpa elever att komma in på andra tankebanor om skapande samt vikten av
att titta på sin process.
